Analys av Höljen
Höljen är en novell skriven av den isländske författaren G Eliasson (1961). En man och en pojke ger sig ut på fisketur är fabeln i berättelsen. Vidare är det deras relation som blir tydlig under samtalet vid det stilla höljet, varför novellens titel anspelar på den eventuella förändring som sker i förhållandet mellan mannen och barnet på platsen.
Det övergripande temat i novellen är relationen mellan en vuxen och ett barn. Den något spända relationen som kan läsas ut av “ Mannen tar stora kliv ……..Pojken halvspringer vid hans sida.” når sin höjdpunkt då barnet ställer frågan: “När kommer mamma hem?” Frågan kan också ses i motivet i berättelsen; längtan efter modern, bitterheten över en förlupen hustru eller en hustru som ligger på sjukhus. Konflikten i novellen är uppbyggd kring bristen på kommunikation om moderns/ hustruns bortavaro. Mannen som på grund av misslyckat fiske är irriterad blir ännu mer otålig då sonen frågar när mamma kommer hem.
Intrigen är förlagd till en eftermiddag i slutet av sommar någon gång på är den isländska landsbygden med några få gårdar. Allt är sparsamt beskrivet i novellens första stycke. Personerna är endast indirekt karaktäriserade genom handling och samtalet de har med varandra. Under ytan kan man ana att fadern blivit oföretagsam och bitter sedan hustrun gett sig av. Det är redan sensommar men han har ännu inte fått in höet vilket man förstår av sonens påpekande: “ Dom har tatt in höt på Solbakki.” och i första stycket får man veta att gården intill dem har höet på tork i ladan. Till och med naturen visar sympati för dem; “... för fåglarna har tystnat.”
Fisket som fadern ägnar sig åt men misslyckas med verkar vara det enda han kan företa sig trots att han borde veta att det mörknar tidigare under sensommaren. Sonen påpekar detta
“ Är det inte snart för mörkt att ljustra öring, pappa?” men fadern förklarar att det aldrig är försent på sommaren. När fadern misslyckas att ljustra första gången visar sonen förundran vilket tyder på att fadern vanligtvis brukar lyckas fånga fisk.
Sedan modern försvunnit har sonen tagit på sig rollen att vara mer vuxen än han är. I texten står “....försöker se äldre ut än han är.” och han försöker trösta fadern när han misslyckats med fisket; “ Det måste vara ljustrets fel att du inte fick nån fisk.” Novellens huvudperson är sonen eftersom han med sina frågor för handlingen framåt, medan fadern blir en biperson och genom sitt sätt att svara framhäver sonens ambition att få svar på frågan om när mamma kommer hem.
Höljens berättare redovisar objektivt, i kronologisk ordning vad som sker utan att veta något om personernas känsloliv eller tankar. Berättandet varvas med pappans och sonens dialoger. Novellen är uppdelad i två delar där första delen berättar om vägen till höljet och det misslyckade fisket och den andra börjar med misslyckat fiske, stegras och kommer till vändpunkten där sonen ställer frågan om när mamma kommer, för att sluta med vägen hem.
Relationen mellan far och son har förbättrats efter samtalet vid höljen för på vägen hem halvsprang sonen och “stoppade in sin hand i hans.” och “...de steg in i huset hand i hand. Faderns “Åt helvete med alltsammans.” blir en vändpunkt för honom och han kan ta emot sonens hand i sin.
I en mening då sonen frågar “När blir det höst?” efter att fadern svarat att han inte vet när mamma kommer hem, kan man ana att modern kanske skulle komma hem till hösten. Kanske är hon redan hemma för “Lampan var tänd ovanför förstubron.”
Språket är normalprosa med korta meningar och enkel meningsbyggnad utan många bisatser. Dialogerna är enkla med korthuggna frågor och svar. Endast en replik är dialektal där sonen konstaterar “ Dom har tatt in höt på Solbakki.” På grund av det korthuggna språket i både berättandet och i dialogerna finns bara ett exempel på stilfigur, en liknelse. “ Den krusas ögonblickligen, som om en meteorit hade fallit ner från himlen som långsamt blir allt mörkare eftersom solen är försvunnen bakom bergen.” Novellen Höljen är skriven av en islänning på korthuggen prosa som i de isländska sagorna.
